Jag lever som i en bubbla. Jag spenderar den mesta tiden med att sova. När jag vaknar kommer ångesten, men den försvinner när jag sover.
I mina drömmar flyger jag. Ut ur kroppen, ut genom fönstret, vartsomhelst. Då finns ingen ångest. Bara frihet och total lycka.
Men alltför snart är jag tillbaka i kroppen. Då är ångesten genast där. Den verkar alltså sitta i kroppen mest. Därför vill jag bara sova.
En välsignelse är i alla fall Kyrkan. Jag måste prioritera att gå dit varje söndag. Där kan jag andas. Det känns att Liturgin och Sakramenten är heliga. Att vara där känns nästan lite som att flyga. Att flyga i frihet, utan ångest.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar